Någonting jag verkligen märkt nu när jag nästan är uppe i tonåren: Man måste kämpa mer. När man var liten var det inte så stora saker som behövdes, kanske en docka då och då, men nästan aldrig, iallafall för mig. Nu här det helt tvärtom. Det ska vara mobiler, datorer, hästar, kameror, resor osv. Har så många familjer råd med det hela tiden? Neeej. Därför gäller det att KÄMPA, inte bara gå och tro att man får det som förr. Desto större, desti dyrare kanske?

Jag längtar efter mycket. Det behöver inte bara vara om pengar, det kan tex vara om att bygga upp mer muskler på kroppen. Där märkte jag något, hur det gör ont när man stryketränar, man vill ge upp, men ändå inte. Innan man ger sig in på en träningsperiod kanske, så verkar det så jävla enkelt, men NEJ, det är inte så egentligen. För mig är det svårast att göra magövningar, det är svårt, MEN jag har verkligen lärt mig efter denna period, att det är värt det. All den tid man lägger ner på det, visar bara att man bryr sig. 

Nu låter det så sjukt enkelt, men ger du dig in i leken, backa inte. Det vill jag säga, detta är ingen lek. Vill du ha muskler, träna, vill du ha en häst, men kom upp ur myskläderna och försök tjäna lite pengar, hjälp till hemma och förtjäna det då! Inget hjälper när du bara sitter där. Så svårt att förklara, men det är så sjukt svårt att kämpa, men såklart är det värt det när du fått det du vill ha. Sluta inte. 

Kort inlägg om självkänsla och självförtroendet, mina tips för att förbättra det, och hur jag tänker kring det. Mitt inlägg, hoppas att ni gillar det.

Vill först säga skillnaden mellan de här två ämnena. Att ha bra självförtroende menas med att man är säker i sig själv och vågar gå som sig själv med sina egna åsikter. Man vågar ta risker och vågar helt enkelt mycket mer än många andra som är osäkra. Att ha bra självkänsla menas då med att man är vettig. Man gillar sin kropp, och bryr sig inte så mycket om att benen har för mycket fett osv. Jag har bäst sälvkänsla tror jag, finns så mycket annat att sträva efter.. Live your life, liksom.

Själv vill jag förbättra mitt självförtroende, och mina tips kring det är:

* Var bara med de som du vågar vara dig själv med

* Möt din rädsla, gå fram till den där populära tjejen eller den där snygga killen

* Börja med att gå i din egen stil.

Att ha bra självkänsla, det är många som saknar den gnistan, men jag har liksom aldrig beövt sträva efter den, aldrig riktigt brytt mig om min kropp riktigt.. Här är tipsen:

* Stå framför spegeln varje morgon och kväll, säg till dig själv att du är fin som du är

* När du får dåliga tankar om kroppen, tänk på vad som du gillar istället

* Detta kanske är ett konstigt tips, men tänk på en bra sak du har, som inte så många andra har!

Jag tycker att båda sakerna är viktiga. Man måse våga vara sig själv, kunna slappna av och gå med sin egen stil, liksom slippa vara den "där" personen.. Samtidigt vill ingen gå runt och tänka på vad alla tycker om ens kropp, kunna vara nöjd och se kroppen som en positiv grej liksom.

Ha en bra dag, skaffa dig ett stort 2014, skaffa dig ett bättre självförtroende och en bättre självkänsla än vad någon annan har!

Nu kommer nog inte många ta sin lilla tid till att läsa denna text, men ska göra den så kort om det går. Det här inlägget ska alltså handla om invandring. Vad jag tycker om det, hur jag sett på det och hur jag tror att det kommer se ut i Sverige i framtiden. 

Ja, startar med att säga hur mycket jag älskar Sverige. Gillar att vi kan släppa in folk som haft det svårt i sitt gamla land, och kan hjälpa dem på ett bra sätt. Själv tycker jag att de som kommit till min klass är väldogt snälla, och sålänge de är så tycker jag att det borde få komma in fler. Tycker verkligen om när man hör att några utlänningar kommer och försöker ta över. Som att de klagade över våran Kalle Anka. Kanske inte var så många som märkte det, men några utlänningar tyckte att något klipp med en docka var rasistiskt. Det finns gränser. Visst ska de också få vara med och bestämma, MEN de ska inte få ändra på våra traditioner, det är lite åt fel håll..

Förut brydde jag egentligen mig inte om vad vi släppte in och ut i Sverige. Har blivit mer och mer intresserad av det tror jag, men inte på ett sånt sätt att jag läser om det, nej nej.. Tycker snarare om att kolla vad som hänt om sånt här när de säger något på nyheterna osv. 

I framtiden tror jag att det kommer vara fler invandrare här i Sverige, men alla kommer ju av anledningen till att deras land inte varit något vidare bra.. Många utlänningar är så sjukt trevliga och tacksamma till att det fått komma hit, och det gillar jag, då passar de verkligen in! Jag vill att det ska vara färre invandrare här i Sverige om några år, varför? Jo, för att det kanske kunde blivit lite mer fred i vissa länder, då kan de resa tillbaka och vissa slipper fly hit och dit. 

Jag tycker att alla ska gilla utlänningar, men de behöver inte gilla varenda person, för det gör inte jag heller. Varför jag gör det är för att tänk om det händer något i Sverige och i är tvungna att bli flyktingar? Tänk att vi i hela Europa har försökt att fly förut till USA. Så kan du tänka, det brukar jag göra.

Alla älskar djur, eller? Nej, jag vet, inte alla.. Iallafall så gör jag det, och har alltid gjort det också. Deras mjuka fluffiga päls, gulliga ögon och söta untseende gör bara inte att stå emot. De är som en äkta vän, sviker aldrig dig, lämnar aldrig dig helt ensam och vill alltid dig ditt bästa. Det skadar ju inte om de är kelsjuka..

Varför gör ett djur en så glad? Jag tycker att alla djur räknas som ett vanligt djur. En hamster kan betyda lika mycket som en hund kan, då försår ni nog? Jag menar, det som gör en glad är nog att de alltid finns där för dig. Inget djur kan ju prata som oss människor, men de har också känslor. Gråter du, förstår kanske din hund det och tröstar dig, vilket gör dig glad. Det jag försöker komma till är att du slipper förklara om vad som hänt, men om du vill det, kan du ju göra det. Att prata ut medan man gråter mot en fluffig päls, mysigt nästan!

Djur kan också försvinna ofcourse, men de lever länge, och de finns alltid kvar någonstans. Jag blir alltid glad när jag ser en liten gullig häst stå där och kolla upp från maten när man kommer in i hagen, dröm! Eller när en hund "skäller" en välkommen och är så ivrig över att få komma och slicka en i ansiktet, haha! En hamster då, så fort man kommer in i rummet på kvällen ser man den där, sitta och tvätta sig eller gör allt för att få komma ut, till dina händer. 

Ett djur, det kan man älska. Ett djur kan man inte hata. Ingen hatar djur, och djuren hatar inte oss. Du kanske vill skada djuret för att få uppmärksamhet eller verka cool, men det är du inte. Djuren slår allt, och gör mig alltid glad, de förtjänar så mycket mer än vad alla djuren får gå igenom. Peace♥

Flummigt och kanske lite långt, men ville bara säga att djur betyder så jävla mycket!

Tror ni att jag bloggar för att bli känd, kunna skryta och bli som alla andra bloggare? Då har ni HELT FEL. 

Från början bestämde mig bara jag och min bästis för att börja blogga på skoj. Det utvecklade sig och vi började skappa massor av bloggar, gjorde liksom nya hela tiden för att det var kul, och jag gillade verkligen inte att fortsätta på en och samma blogg. Någon blogg kanske jag bloggade några månader på, men sen bytte jag för att jag tröttnade på den bloggen. Blev ju till sist den här bloggen, och här sitter jag, den 19:e februari har jag bloggat i ett år, rekord! 

När jag kom in till den här bloggen, tröttnade jag fort, men det var något som fick mig att fortsätta. Vad det var kan jag inte riktigt säga.. Kanske var det för att statistiken började stiga, eller för att jag inte orkade fixa en ny just då, I don´t now. Fortsatte, och jag är riktigt riktigt nöjd med det också. 

Nu till ämnet, varföb bloggar jag? Det måste ju finnas en anledning. Jo, först ville jag bli känd som många andra stora bloggare, men just nu gör jag det för att jag älskar det. Utan min blogg skulle jag vara sysslolös, som en naken människa. Jag hade inget att tänka på, som om jag var tank-lös. Mitt liv skulle vara helt förändrat, för om man vill ha en bra blogg med ordentlig uppdatering, då kan det inte ta några minuter att blogga varje dag, man måste ha lite tid över.

Klart att jag inte skulle blogga om mina unika besökare bara försvann, vill ju dela med mig av åsikter och tankar tillsammans med min vardag till er, och därför skulle det inte vara kul med att lägga tid på som bara är helt onödigt. Men att vara känd är inget för mig just nu. 

Ett helt nytt år att fylla, det har ön bara gått 10 dagar, men mitt år har startat som en lugn dag, och jag är glad över det. Fick en shoppingrunda med Espresso House, mys med kompisar och en bra skolstart. Fast inte en lugn skolstart, fyra veckor med prov, fyra veckor i streck.. 

Ni vet mina nyårslöften va? Självklart vill man uppnå alla dem, men det är så svårt nu när jag tänker efter. Att bara säga "Nu ska jag skaffa lite bättre självförtroende" är väl lite väl stort för mig. Vill verkligen bygga upp det, men lär ta ett tag, måste lära känna mig själv mer, vilka är egentlgen äkta? Vågar jag vara den jag är o.s.v? 

Den största drömmen med det här året, 2014, är nog att få ett bra år, och inget annat. När man kommer till sina nyårslöften, känns det mer som en press, så det är bättre att vänta med dem till lite senare, lägga dem på hyllan ett tag, iallafall om man är som mig. Den här terminen är sista terminen i mellanstadiet, sista terminen som jag är "icke-tonårong" i skolan. Den ska bli ett minne, ett riktigt bra minne, inget sjukt jobbigt minne. Ni vet, även om det bara är sexan vill jag såklart ha bra betyg. 

Lovat mig själv att jag måste se One direction. Känslan när man ser och hör dem, går inte att beskriva. Mina ögon blev alldeles fyllda av blöta tårar när de var säkra där, och snart ska de skrivas ut för att användas. Tänk att en pappersbit med lite text på, är så sjukt underbar och dyrbar. Spelar ingen roll var jag sitter, långt fram eller långt bak, jag är lika glad över att jag ara får se en glimt av dem, LOVE!

2014 ska bli ett år att minnas - vill iallafall försöka göra några förändringar i mig själv, försöka, säger inte SKA nu! Vill ha det annorlunda, otursnummret i åldern, men måste man ha otur i året för det?

Ni vet, och ni känner mig sjukt mycket om ni läst bloggen länge, men om någon kom idag, då vet du ingenting om mig. Då visste du kanske inte att jag är tyst av mig, backar lätt undan och har svårt att lita på folk? Att jag bjuder på mig själv framför de jag känner mest, skrattar så att tårarna rinner och är väldigt snäll av mig? 

När folk ger ett sånt där lagom snällt men ändå inte svar, det är inget bra intryck på mig. När någon gör ett första intryck på mig ska den oftast vara lite blyg i början, jag bara gillar det, men personen ska absolut inte sitta tillbaka och låta mig prata. Blyg men pratsam, förstår ni?

Det är svårt att förklara, tyck inte att jag skryter, för det gör jag inte, men om jag måste säga något om mig själv så tror jag inte att man kan hitta så många som är lika snälla. Kanske är jag ett snepp för snäll. Väntar på dem jag inte tycker om, svarar snällt när någon annan är kaxig mot mig eller gör något sånt där riktigt snällt. Tror att det beror på en sak: Jag hatar att bråka med folk.

Jag har en mamma som inte tolererar att jag kommer hem och är annorlunda, hon känner mig utan och innan, vet liksom när något är fel och när något är bra. Det skulle vara bra om alla hade en sån mamma som verkligen förstår en från topp till tå, och som vet när hon ska lämna dig ifred, jag tror att alla vill ha en sån mamma. Iallafall så gör det att jag kan ta för stort steg och berätta något för någon jag inte borde berätta saker för..

Alla mina kompisar är på olika sätt. Några är lata, andra älskar att röra på sig och vissa är där emellan. Något måste alla ha gemensamt för att jag ska fastna för dem, och det är nog att alla har ungefär samma humor som jag. Vi skrattar inte åt rätt grejer, men det är sånt jag fastnar för tror jag. Det är den grejen jag fastnat för hos alla mina nära och kära. 

Nu för tiden finns det inte så många som är lika trevliga i mitt fall, inte någonstans i närheten. Jag tar så hårt på när folk inte är glada eller gör något annat litet som inte så många andra lägger märke till, men jag lägger märke till det mesta. 

Det jag vill komma till är att jag hoppas på att hitta någon där ute som känner exakt samma som mig: Varför är det bara jag som är så där sjukt snäll, gör jag fel eller gör jag rätt? Det är en fråga som jag ställt till mig själv så sjukt på gånger..

Mamma sa till mig att jag måste kämpa för att få något riktigt stort, som en häst t.ex Och jag som nästan aldrig kämpar för något, har verkligen ingen aning om hur man gör, men skit i det. Saken jag vill komma till är att dagens ungdomar verkligen inte kämpar för så mycket. Pengarna öser in när de vill, de startar datorn och får något random plagg osv. Ja ni förstår nog, tycker att vi, särksilt tjejer, ska börja kämpa lite mer för det vi vill ha. 

När folk kommer med nya kläder varje dag till skolan, kan jag undra hur det fick dem. Vet inte riktigt varför, men sånna tankar kan komma upp i mitt huvud. Visst, kläder kan ju många få utan att be om det, men att bara få dyra kläder som många fel, skulle man verkligen vilja ha det?

Nu finns det mycket mer saker än kläder som kommer upp på den här listan. Att kämpa för något man VERKLIGEN vill ha av hela sig, så att man kan rysa en hel dag om man misslyckas, nu snackar vi om att kämpa om sånna drömmar. Det kan vara att kämpa för en häst, en resa med en kompis osv. Ni vet sånt som man måste käna en extra slant för, eller hjälpa till extra mycket, kanske försöka på sig att skaffa ett litet extra jobb som man kan ha tid med. Här snackar vi om att skryta. När någon kommer och skryter om din helt nya iPhone 5s som hon fick en helt vanlig dag, kan du skryta om hur du verkligen har förtjänat den där stora grejen. För erkänn ett det är bättre än en helt ny mobil?